Mini-Tour de France, del 1: Alpe d’Huez

Det blev ju ett litet Tour de France i miniformat för mig på årets sommarsemester. Planen var Alpe d’Huez, Col d’Izoard och Mont Ventoux men så blev det inte riktigt, mestadels på grund av vädret. Först ut var dock Alpe d’Huez.

Dagen då vi anlände till Alpe d’Huez så regnade det, så en utförskörning och sedan uppförskörning för de 21 svängarna lockade inte överdrivet mycket. Vi spenderade istället dagen i den lilla byn ovan molnen, vi besökte Rapha-affären och kollade på alla downhillcyklister som körde runt i stan – på väg mot backen eller på väg därifrån. Alla var vansinnigt leriga!

jpeg När vi öppnade gardinerna på fredagsmorgonen möttes vi av strålande solsken, och insåg att det var nu det skulle hända – Alpe d’Huez skulle besegras! Nervösa klädde vi på oss, åt frukost och monterade våra cyklar för att sakta börja rulla nedåt mot Bourg d’Oisans.

De 21 svängarna nedåt ägnades åt att känna lite på lutningen och spana in utsikten. Det är en otrolig miljö – så oerhört vackert! Det var dock väldigt kallt, så armvärmarna, dubbla handskar och vindvästen var välbehövligt.

Väl nere så stannade vi för att stuva om i vår packning och även anpassa kläderna för uppförskörning istället för utförskörning.

Första sträckan upp mot sväng 21, är jobbig. 10% lutning direkt, och efter svängen är lutningen konstant 10% för att efter ca 2 kilometer lugna ned sig lite.

Vi trummar på uppåt, sakta men säkert. Och med de relativt korta raksträckorna, branta innerkurvorna men snälla ytterkurvorna så lägger man snabbt höjdmetrarna bakom sig. Det dröjer inte allt för länge innan utsikten blir helt fantastisk.

jpeg-2

Vi har riktig tur med vädret idag. Solen är framme, men det blir aldrig för varmt. Ibland är det snarare så att vi drar på oss armvärmarna och stänger västen ibland, vilket är så mycket bättre än att få värmeslag i en stigning. Jag klarar mig hela vägen på två GT-tabletter och 60 cl vatten, så jag har kontroll under hela stigningen och bara njuter av miljön utan att pressa mig.

Vi stannar i varje ytterkurva och njuter av utsikten som bara blir vackrare och vackrare för varje kilometer. Och det är ju inte förrän man ser serpentinerna från ovan som man förstår hur fantastiska de är.

jpeg-1

Något som förvånade mig var att stigningen inte ser ut som den gör på tv – där varje millimeter av stigningen är full av folk. Det är en rätt lummig stigning, framför allt den första halvan. Och trots att det finns skyltar från botten hela vägen fram till den officiella mållinjen så har jag fortfarande svårt att se att den faktiska mållinjen är där skylten finns. För det går uppför på slutet, medan min känsla av målgången – efter alla gånger jag sett den på tv – är att det är platt, eller kanske t o m lite utför. Men så är det inte i verkligheten.

Alpe d’Huez är en lång men rätt snäll stigning som jag tycker att alla som gillar cykling borde testa. Det är långt ifrån den utmaning som Monte Zoncolan var. Om Zoncolan var panik och kaos så var Alpe d’Huez en kontrollerad och behaglig resa. Tillsammans med Colle delle Finestre så är det här min absolut bästa upplevelse på cykel någonsin.

Det här inlägget postades i Cykling, Landsväg, Resor. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *