Att besegra Monte Zoncolan

När jag vaknade i söndags var jag nervös, för lördagens promenad halvvägs uppför Zoncolan hade visat sig vara så oerhört mycket jobbigare än vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Men när vi väl parkerat bilen i Ovaro så fanns det ingen återvändo. In med två GT och skölja ner med en halvliter sportdryck och sen iväg mot Liariis, som ligger knappt två kilometer upp i stigningen. Här är cyklingen behaglig, tung men behaglig, så det är bara trampa på i sin egen takt. Som tur är är det lite svalare nu än dagen innan.

När du svänger runt sista svängen i Liariis så ser man vägen peka rakt fram och rakt upp, och möts av en banderoll som meddelar dig om att du snart kör under porten till helvetet. Det stämmer väldigt bra. Nu börjar det på riktigt. Följande 6 kilometer har en snittlutning på 15% med 32% (enligt min Garmin) som värsta lutning.

Jag har aldrig sett brantare vägar, aldrig någonsin. Det är verkligen en kamp att över huvud taget trampa runt och samtidigt hålla balansen. Jag har en hastighet på ca 5 km/h här, det är omöjligt för mig att cykla snabbare.

Efter 2,5 kilometer tar jag min första paus, och därifrån går jag en bit. Den nästkommande halvmilen är mer promenad än cykling, men där det går att cykla så gör jag det. Oavsett om jag promenerar eller cyklar så sprutar det svett och jag gör av med alldeles för mycket vatten alldeles för snabbt. Efter några kilometer till börjar jag få lite panik över att inte ha tillräckligt med vatten med mig.

När vi passerat 7 kilometer börjar det kyla på lite, men samtidigt även plana ut så det är bara hoppa upp på cykeln igen. Så fort det lutar mindre än 10% så känns det som att man äntligen kan andas och äntligen får lite återhämtning.

Fram, och igenom tunnlarna cyklar jag med ett stort leende på läpparna och vad som känns som ett rätt bra driv. 500 meter återstår.

Tre serpentiner är allt som återstår, och till slut kommer jag upp till toppen. Torr som en öken i munnen och totalt slutkörd i hela kroppen. Men jätteglad.

Här är Runkeeper-profilen för Monte Zoncolan.

Det här inlägget postades i Landsväg, Resor. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Att besegra Monte Zoncolan

  1. Tony Pölder skriver:

    för dålig cykel därför fick du gå en bit…

  2. Martin S. skriver:

    Herregud. 15 % snitt! Den där stigningen vill jag uppför.. trots dina ord som avskräcker något 🙂

    Ska granska dina foton noggrant snart!

  3. Jonas S skriver:

    En sann cykelhjälte! Bra kämpat- med stil dessutom!

  4. Pingback: Ny punktinsats – de franska alperna! | La Forme

  5. Pingback: Mini-Tour de France, del 1: Alpe d’Huez | La Forme

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *