Att brotta ner ångesten

Sedan min hjärtmuskelinflammation 2015 har jag lidit av dödsångest. Den varierar i styrka, men är ständigt närvarande i mitt liv. Jag oroar mig för min egen död, för min sons död och mina föräldrars död. Den ångest som är starkast är den kring min egen död, och jag tänkte berätta lite om hur den begränsar mig.

Min oro kring min egen död tar sig fram när jag inte tränar, för att jag vet att stillasittande inte är hälsosamt i för stor utsträckning. Den tar sig också fram när jag tränar och jag känner i hjärtat att det har arbetat. Sedan i måndags har den varit starkare än någonsin och då blir jag rädd för att träna, jag blir rädd för att somna och jag blir rädd för minsta lilla ansträngning. Ibland när jag går och lägger mig så gör jag det i tron att om jag somnar så kommer jag inte vakna igen.

När jag var sjuk så åt jag ångestdämpande för att över huvud taget kunna somna. Ibland fick jag även äta det under dagtid, då min oro blev för stark. Men så fort jag kunde slutade jag med dem.

Jag åt även blodtryckssänkande medicin och betablockerare, allt för att den vägg i hjärtats ena kammare som var svullen skulle kunna återhämta sig. Under hösten 2016 var den normal igen, och jag blev friskförklarad. Men trots det så vill inte min ångest lämna mig.

Under den senaste veckan, när ångesten varit ovanligt stark har jag brottats med den varje vaken sekund. Till en början så vann ångesten över mig, och jag låg helt paralyserad i soffan och djupandades – allt för att få bort ångesten. Det fungerar. Men så fort jag slutade så kom den tillbaka.

I onsdags bestämde jag mig för att cykla till jobbet, för att få in lite rörelse i vardagen (som jag vet är bra) och utmana ångesten på det viset. Det förändrade ingenting. Onsdagen var enormt ångestfylld, från sekunden jag vaknade till sekunden jag somnade. Och i morse, torsdag, så cyklade jag igen. På samma vis, lugnt och njutbart, för att fortsätta att arbeta bort ångesten. Och idag, när jag kom upp på kontoret, kände jag mig enormt mycket bättre. Ångesten, trycket över bröstet och huvudvärken var borta.

När jag inser att det verkligen är lite som krävs så förstår jag att jag aldrig någonsin kan sluta tänka på vardagsmotionen. Att jag förmodligen alltid måste utvärdera varje dag som en potentiell ångestdämpare och ett lyckopiller. Och att jag kanske på så vis kan luckra upp min ångest.

Jag tar en dag i taget, en månad i taget, ett år i taget. Jag försöker öka antalet kilometrar jag cyklar och jag försöker göra det smart. Jag är inte uppe i några skrytsamma nivåer, och jag har en lång väg kvar innan jag skulle anse mig själv vara i någon sorts ”god form”. Men vem vet, att jag skriver det här kanske också är en bit i livspusslet.

Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.