Att brotta ner ångesten

Sedan min hjärtmuskelinflammation 2015 har jag lidit av dödsångest. Den varierar i styrka, men är ständigt närvarande i mitt liv. Jag oroar mig för min egen död, för min sons död och mina föräldrars död. Den ångest som är starkast är den kring min egen död, och jag tänkte berätta lite om hur den begränsar mig.

Min oro kring min egen död tar sig fram när jag inte tränar, för att jag vet att stillasittande inte är hälsosamt i för stor utsträckning. Den tar sig också fram när jag tränar och jag känner i hjärtat att det har arbetat. Sedan i måndags har den varit starkare än någonsin och då blir jag rädd för att träna, jag blir rädd för att somna och jag blir rädd för minsta lilla ansträngning. Ibland när jag går och lägger mig så gör jag det i tron att om jag somnar så kommer jag inte vakna igen.

När jag var sjuk så åt jag ångestdämpande för att över huvud taget kunna somna. Ibland fick jag även äta det under dagtid, då min oro blev för stark. Men så fort jag kunde slutade jag med dem.

Jag åt även blodtryckssänkande medicin och betablockerare, allt för att den vägg i hjärtats ena kammare som var svullen skulle kunna återhämta sig. Under hösten 2016 var den normal igen, och jag blev friskförklarad. Men trots det så vill inte min ångest lämna mig.

Under den senaste veckan, när ångesten varit ovanligt stark har jag brottats med den varje vaken sekund. Till en början så vann ångesten över mig, och jag låg helt paralyserad i soffan och djupandades – allt för att få bort ångesten. Det fungerar. Men så fort jag slutade så kom den tillbaka.

I onsdags bestämde jag mig för att cykla till jobbet, för att få in lite rörelse i vardagen (som jag vet är bra) och utmana ångesten på det viset. Det förändrade ingenting. Onsdagen var enormt ångestfylld, från sekunden jag vaknade till sekunden jag somnade. Och i morse, torsdag, så cyklade jag igen. På samma vis, lugnt och njutbart, för att fortsätta att arbeta bort ångesten. Och idag, när jag kom upp på kontoret, kände jag mig enormt mycket bättre. Ångesten, trycket över bröstet och huvudvärken var borta.

När jag inser att det verkligen är lite som krävs så förstår jag att jag aldrig någonsin kan sluta tänka på vardagsmotionen. Att jag förmodligen alltid måste utvärdera varje dag som en potentiell ångestdämpare och ett lyckopiller. Och att jag kanske på så vis kan luckra upp min ångest.

Jag tar en dag i taget, en månad i taget, ett år i taget. Jag försöker öka antalet kilometrar jag cyklar och jag försöker göra det smart. Jag är inte uppe i några skrytsamma nivåer, och jag har en lång väg kvar innan jag skulle anse mig själv vara i någon sorts ”god form”. Men vem vet, att jag skriver det här kanske också är en bit i livspusslet.

Publicerat i Okategoriserade Lämna en kommentar

Barncancertrampet 2014 – cross-/MTB-banan

Som ett alternativ till landsvägsbanan för Barncancertrampet ska det även finnas en bana för de som vill köra MTB eller cykelcross. Den banan testade vi i måndags. Resultatet blev en tuff och oerhört vacker runda mestadels i Nackareservatet.

För att få ihop distansen går banan först åt ”fel” håll – mot Älta, Skarpnäck och Bagarmossen – för att sedan återkomma till Hellasgården och sedan bege sig ut mot Erstaviken, Solsidan och slutligen Älgö.

Det är ett par riktigt svettiga backar på banan, och ett par riktigt knixiga nedförskörningar och trånga sektioner där man verkligen måste vara uppmärksam – men i det stora hela är det en makalöst fin runda.

Jag tror att den här banan är ett utmärkt sätt att bli förälskad i Hellas och det omkringliggande Nackareservatet, precis som jag varit under de 15-20 år jag cyklat där. Delar av den här banan är magiskt vackra, verkligen. Bättre än någonting annat jag någonsin cyklat.

Det är en snabb bana, det går verkligen att köra hårt om man vill. Och om man känner sig stark är ett tips att ligga långt fram i starten och verkligen gasa på i första backen, för den kommer skapa luckor. Det kan jag nästan garantera.

Precis som på landsvägsbanan så sker ingen officiell tidtagning, då detta inte är någon tävling utan ett motionslopp. Så tänk på dina medcyklister och glöm inte att du kan möta andra motionärer ute i spåret.

Publicerat i Cross, MTB Lämna en kommentar

Barncancertrampet 2014 – landsvägsbanan

Min kompis Kalle har blivit banansvarig för Barncancertrampet, ett motionslopp på cykel som anordnas till förmån för Barncancerfonden.

I förra veckan frågade Kalle mig om jag hade några förslag på bansträckning – det ska finnas alternativ för både landsväg samt cross/MTB, och även en bana för barn under 12 år.

Efter lite trixande med Google Maps så kom jag fram till tre förslag – igår testcyklade vi landsvägsrundan.

Det är en av mina standardrundor, något modifierad för att skapa lite mer variation. Men i korta drag är det Hellas till Älgö, via Hästhagen, Saltsjö-Duvnäs och Fisksätra. Hemvägen går via Lill- och Storängen och Järla Sjö.

Det är en bana som går i vacker miljö, som möjliggör bad vid brygga och långgrunt vatten vid depåstoppet samt kan bli en riktig utmaning för de som vill pressa sig lite grann så här i slutet av sommaren. Det är dock ingen tävling, utan ett motionslopp, så det sker ingen tidtagning.

Det finns tankar om att ha två distanser på landsväg – en på ca 20 kilometer och en på ca 40 kilometer. Cyklar man den korta får man dock vänta med badet till man återkommer till Hellasgården.

I eftermiddag ska vi köra cross/MTB-rundan. Den blir runt 40 kilometer den också, men bra mycket tuffare än landsvägsrundan, i alla fall på pappret. En rapport om hur det gick kommer i morgon.

Publicerat i Landsväg 1 kommentar

Mini-Tour de France, del 2: Poggio

Då vi valde att hoppa över Col d’Izoard på grund av vädret så bestämde vi oss att spendera en extra dag i Italien istället. Vi hamnade i San Remo och då gick det ju inte att låta bli att cykla den klassiska kullen upp till Poggio.

jpeg

Det är en väldigt fin liten stigning på ca 4 kilometer med en lutning på ungefär 4%. Väldigt behagligt i den italienska högsommarvärmen. Det var varmt, trots att vi körde rätt sent på dagen.

I Sam remo har de anlagt 25 kilometer cykelväg precis vid vattnet. Väldigt bra för cyklister, som slipper beblanda sig med bilar och galna vespor på bilvägarna en bit upp. Cykelvägen går längst med stranden, genom tunnlar och förbi strandrestauranger.

Väl i foten av Poggio så delade vi på oss – jag gasade på och Lina tog sitt eget tempo. Stigningen blev aldrig brant och att köra hårt uppför samtidigt som solen doppade sig i Medelhavet var verkligen härligt!

Publicerat i Cykling, Landsväg, Resor Lämna en kommentar

Mini-Tour de France, del 1: Alpe d’Huez

Det blev ju ett litet Tour de France i miniformat för mig på årets sommarsemester. Planen var Alpe d’Huez, Col d’Izoard och Mont Ventoux men så blev det inte riktigt, mestadels på grund av vädret. Först ut var dock Alpe d’Huez.

Dagen då vi anlände till Alpe d’Huez så regnade det, så en utförskörning och sedan uppförskörning för de 21 svängarna lockade inte överdrivet mycket. Vi spenderade istället dagen i den lilla byn ovan molnen, vi besökte Rapha-affären och kollade på alla downhillcyklister som körde runt i stan – på väg mot backen eller på väg därifrån. Alla var vansinnigt leriga!

jpeg När vi öppnade gardinerna på fredagsmorgonen möttes vi av strålande solsken, och insåg att det var nu det skulle hända – Alpe d’Huez skulle besegras! Nervösa klädde vi på oss, åt frukost och monterade våra cyklar för att sakta börja rulla nedåt mot Bourg d’Oisans.

De 21 svängarna nedåt ägnades åt att känna lite på lutningen och spana in utsikten. Det är en otrolig miljö – så oerhört vackert! Det var dock väldigt kallt, så armvärmarna, dubbla handskar och vindvästen var välbehövligt.

Väl nere så stannade vi för att stuva om i vår packning och även anpassa kläderna för uppförskörning istället för utförskörning.

Första sträckan upp mot sväng 21, är jobbig. 10% lutning direkt, och efter svängen är lutningen konstant 10% för att efter ca 2 kilometer lugna ned sig lite.

Vi trummar på uppåt, sakta men säkert. Och med de relativt korta raksträckorna, branta innerkurvorna men snälla ytterkurvorna så lägger man snabbt höjdmetrarna bakom sig. Det dröjer inte allt för länge innan utsikten blir helt fantastisk.

jpeg-2

Vi har riktig tur med vädret idag. Solen är framme, men det blir aldrig för varmt. Ibland är det snarare så att vi drar på oss armvärmarna och stänger västen ibland, vilket är så mycket bättre än att få värmeslag i en stigning. Jag klarar mig hela vägen på två GT-tabletter och 60 cl vatten, så jag har kontroll under hela stigningen och bara njuter av miljön utan att pressa mig.

Vi stannar i varje ytterkurva och njuter av utsikten som bara blir vackrare och vackrare för varje kilometer. Och det är ju inte förrän man ser serpentinerna från ovan som man förstår hur fantastiska de är.

jpeg-1

Något som förvånade mig var att stigningen inte ser ut som den gör på tv – där varje millimeter av stigningen är full av folk. Det är en rätt lummig stigning, framför allt den första halvan. Och trots att det finns skyltar från botten hela vägen fram till den officiella mållinjen så har jag fortfarande svårt att se att den faktiska mållinjen är där skylten finns. För det går uppför på slutet, medan min känsla av målgången – efter alla gånger jag sett den på tv – är att det är platt, eller kanske t o m lite utför. Men så är det inte i verkligheten.

Alpe d’Huez är en lång men rätt snäll stigning som jag tycker att alla som gillar cykling borde testa. Det är långt ifrån den utmaning som Monte Zoncolan var. Om Zoncolan var panik och kaos så var Alpe d’Huez en kontrollerad och behaglig resa. Tillsammans med Colle delle Finestre så är det här min absolut bästa upplevelse på cykel någonsin.

Publicerat i Cykling, Landsväg, Resor Lämna en kommentar